19:31:15
28/12 DAG 3 – De dimhöjdabergens gorillor.
Kl 05:30 hade vi beställt knackning till. Oliver vaknade en minut innan de skulle knacka, vilket var tur. Knacken som vi beställt var hur löjlig som helst. Hade vi sovit hade vi aldrig vaknat, de lät ungefär som när man knackar försiktigt på en bordsskiva.. Vi packade ihop och gick iväg till frukosten.
Efter frukost begav vi oss till starten av Gorillatreckingen. Där tilldelades varje grupp en guide och en gorillafamilj att besöka. Vår gorillafamilj hette Kuryama och betyder ”to sleep” på engelska. Vi valde en medium vandring för att vi skulle få lite utmaning med ändå hinna i tid till flyget på kvällen. Men i efterhand känns det som att det var mer en svår vandring än en medium.
Vi åkte bil en bit till en by där vi skulle starta vår vandring. Vi började gå och redan efter några minuter märktes det att vi inte var vana att vandra på så hög höjd, cirka 1400 m.ö.h. Jag vet att min kondition inte har varit den absolut bästa men detta var sjukt. Man kände av höjdskillnaden i nästan varje steg man tog men det var så värt det. Vi gick på relativt lättgånglig mark och efter 1,5 timma kom vi till en mur som delade på människans del och djurens. Självklart hade jag under uppgången trampat snett med foten på den absolut rakaste delen av hela vandringen.. Men vi var snabba på med stabiliseringstejp så det gick bra att gå. På andra sidan muren vi hade framför oss växte regnskogen för fullt och guiden berättade att det var ungefär en timmes vandring kvar tills vi var vid gorillorna. Vi klättrade över muren och klängde oss fram genom skogen. Vi skapade nya stigar och gick bredvid växter som var längre än oss själva, vi fick böja oss och ta stora kliv för att inte fastna i grenar eller växter. Efter en timme ungefär så stannade vi och fick släppa av våra väskor och vandringspinnar, vi fick ta med oss kamerorna men inte ha något löst med oss. Detta var för att gorillorna kunde vara nyfikna och vilja titta och ta saker ifrån oss, pinnarna fick lämnas kvar för att de annars skulle tro att vi attackerade dem. Vi gick ytterligare en 10 minuter innan vi såg den första gorillan. Det var en silverrygg som låg och vilade vid ett träd. Det kändes overkligt när man endast stod 5 meter ifrån honom. Vi letade vidare lite längre bort och hittade några honor som kändes lite blygare än hanen. Vi fotade och beundrade dessa otroliga varelser. Jag vände mig om och skulle fota silverryggen bakom mig eftersom han har satt sig upp nu. Han sträcker sig efter en gren och svingar sig upp med väldig fart, han har siktet inställt på honorna bakom mig och jag får halvt panik eftersom jag står på stigen mellan dem. Jag drar mig undan och ramlar till, en av treckarna som gick med oss skrattar åt mig och säger att det är lugnt. Men det kändes inte lugnt då, men nu efteråt kanske jag kan förstå hur dum jag borde sätt ut. Vi hittade en lite mindre gorilla som satt och posade på en stor grästuva, efter ett tag kände den att det var nog så den lutade sig bakåt och ramlade ner därifrån. Alla skrattade åt gorillan. Vi hittade fler och allt var så sjukt mäktigt, men jag måste erkänna att jag i stunden kände mig livrädd. Vi hittade den riktiga, ledande, stora silverryggen på en kulle där han låg och smackade i sig växter och såg ut att bara njuta av att vara störst, bäst och vackrast.
Efter vi tillbringat en timme med dessa otroliga varelser var det dags att kila tillbaka. Helt tagen av händelsen var nervägen inte alls jobbig. Jag skuttade fram och ner för hela berget utan problem, var längst fram i gruppen tillsammans med guiden och Oliver tätt inpå bakom mig. Vägen ner var inte samma som vi gått upp, det tog drygt 2,5 timme för oss ner och när vi var nere stod Moses och jeepen och väntade på oss. Vi hoppade in i jeepen alldeles svettiga och slut efter denna vandring. Vi for direkt mot flygplatsen eftersom vi hade ett plan att passa.
Resan till flygplatsen var lång och stressig. Vi skulle ha stannat för lunch på en restaurang på vägen men vi hade inte tid så vi hämtade bara upp maten och fortsatte åka. Jag fick inte i mig någon mat för att jag mådde alldeles för illa, jag fick sitta i fram och försöka dricka lite. Tillslut fick jag i mig 1,5 brödbulle (en sådan där liten man brukar få till maten), fyra pommes fritt och en flaska vatten.
När vi anlände till den lilla flygplatsen i Kigali var det kaos. Det va visum hit, väskor dit, gulafebernkort här och papper där.. Vi fick gå igenom fyra säkerhetskontroller innan gaten och säkert tre, fyra passkontroller också. Förstår inte hur med tanke på att deras 6 gatear är lika stora som en gate på Arlanda. Men det var ju en upplevelse i säg kan man väl säga. Vi satt i vänthallen och planet skulle lyfta om 2,5 timme, vi tittade lite i den butik som fanns på platsen och jag drack en hemsk version av en jordgubbssmoothie. Personalen kom gång på gång och sade till oss att vi inte fick sitta och vänta i vänthallen utan att vi var tvungna att gå till gaten och vänta där. De sa inte varför och tjafsade emot när vi ifrågasatte varför de ville att vi skulle trängas allihop därinne där det bara fanns stolar. Efter fjärde gången vi sa till orkade vi inte tjafsa och vi gick in. Det fanns varken toaletter eller något annat än stolar. Ljudet där inne var hemskt och väldigt huvudvärksframkallande.. Efter ca 5 minuter sa de att det var boarding för vårt plan. Men det var ju 1,5 timme kvar? Vi förstod ingenting men gjorde som de sa och det bar iväg till Kenya. Vi förstår fortfarande inte varför de inte kunde berätta att planet skulle gå tidigt och det var därför vi behövde gå till gaten.
Resan tog ungefär 1,5 timme och när vi kom fram blev vi upphämtade och körda till hotellet. Vi checkade in och lade oss direkt.
